lördag 18 januari 2014

"Mitt livs tveklöst värsta restaurangbesök"

Inne på rejtingsajten www.rejta.se hittade vi en recension av profilen Miss Nöjd .Hon ger Asia City betyg 1 av 5 och beskriver mycket målande sitt besök så här:


"EUROPAS SÄMSTA RESTAURANG - MITT LIVS TVEKLÖST VÄRSTA RESTAURANGBESÖK SKEDDE FÖR DRYGT EN TIMME SEDAN"

Jag och andra gäster blev utskällda av personalen, vi fick inte våra pengar tillbaka (ägaren till och med - och mycket demonstrativt - låste kassaapparaten. För säkerhets skull, antar jag), jag en annan gäst blev kallad för (citat) ”skit” och vi skulle hållas kvar för att ersätta hela deras lunchomsättning (den andre i ägarduon skulle minsann ringa sin jurist) medan andra gäster skulle tvingas äta upp maten som de lämnade. Halvtid in i infernot, då ägarna står och skriker på oss och tangerar runt 120 dB och saliven flyger, börjar vi gäster prata med varandra. ”Jag börjar undra om jag är med i en såopera” sade en med stora ögonvitor samtidigt som han skakade uppgivet på huvudet. Jag flikar in ”Nej, jag vet, vi är med i restaurangscenen i Tarantinos nya film” varpå en tredje gäst utbrister ”Exakt vad jag stod och tänkte på, nu snart ska någon bli skjuten”. 

Strax innan hade jag gått längs med Sveavägen och tänkt att om jag ser en kinarestaurang så hugger jag den. Jag går förbi Asia City och ser att de har buffé och att det inte är någon kö eller faktiskt; knappt några gäster. Jag vet, det i sig är varningssignaler när man rör sig i Stockholms City i lunchrusningen. Men jag min idiot ser det positiva i det hela. Nämligen att det går snabbt och jag kan sitta och jobba samtidigt som jag äter utan att det är världens slammer. Tänk så aningslös man kan vara. Jag skulle snart bli varse. Själva buffén var smått obehaglig. Nivet den där bleka, torra hinnan som man ibland kan se på buffér? Den där hinnan som berättar att 'ok, den här har ingen rört på flera timmar'. Just en sådan hinna låg över precis alla rätter. När jag slår mig ner vid mitt bord, funderar jag på om det verkligen är klokt att äta det här. Är det liksom värt att gambla med en matförgiftning? 

Längre än så hann jag inte förrän The Asia Hell brakar loss inne på Asia City. Vid själva Sushibuffén flyger den kvinnliga ägarinnan på fyra tjejer i 20-årsåldern som har båset intill i mig. Full attack, på högsta ljudnivå. Och lax- och kräftrullarna måste ha fått sig en präktig dusch av prima saliv. Hon skällde ut dem så att ingen skulle ha blivit förvånad om hon hade fradga i mungiporna. Och hon gör det utan minsta tanke eller hänsyn till alla andra gäster i restaurangen. Eller ’alla’ var nog att ta i. Utöver jag och tjejerna så satt exakt tre personer där inne (som sagt; ett varningstecken). 

Anledningen till utskällningen? Tjejerna har inte ätit upp allt sitt ris innan de hämtar nya sushibitar. Så ägarinnan gör det enda logiska: Hon vill tvinga i dem riset för att därefter kasta ut dem. Och visst, jag kan förstå att riset är billigt medan tillbehören är dyra. Och sushirestauranger som serverar buffé vill så klart att gästerna blir mätta på det som är billigast och inte tvärtom. Men den scen som ägarna ställde till med var helt makalös, helt overklig. Lite som att ett dagisbarn kastar en snöboll på en granne och han svarar med att fyra av en kärnvapenbestyckad Tomahawk-missil mot förskolan. Ganska snart får jag nog, reser mig upp, ifrågasätter personalens beteende och säger att ”Här tänker jag inte sitta och äta…” och innan jag hinner avsluta meningen säger en annan gäst ”Inte jag heller, jag vill ha pengarna tillbaka – det här är inte ok”. 

Jag som trodde att jag redan befann mig i 'The Asia City Hell' får nu uppleva hur helvetet uppgraderas till The Asia City Hell 3.0. 

De två ägarna känns som hämtade ur skräckfilmen Excoristen (du vet, filmen där Linda Blair blir besatt av en demon, spottar och kräks och har läskiga ögon). Vi får höra hur ”vårt folk är skit” och att ”Ni är precis som dom, ni är SKIT!” av den manliga ägaren samtidigt som han hytter med pekfingret mot fyra, förstummade tjejer som antagligen inte vet om de ska skratta eller gråta. I en, antar jag, svag stund så mjuknar ägarinnan lite och beslutar sig för att jag ska få mina pengar tillbaka men han den andre gästen, han får inte det för ”han har ätit massor”. Men denna snudd på mänskliga gest sätter hennes hårdförda man stopp för. Genom att slå bort hennes händer från kassan och låsa den. Här skulle minsann inga pengar betalas tillbaka. Varken jag eller de andra gästerna höjer våra röster. Till skillnad från The Dynamic Duo bakom disken. Som 30 sekunder senare hävdar ”Vi har inte skrikit”. Det hävdar de flera gånger. Vilket snabbt blir ganska komiskt. På ett surrealistiskt sätt. Eftersom de bara 3 sekunder efter varje ”Vi skriker inte” gör just det. Och de skriker i munnen på varandra i något slags försök i att vara den av dem som förolämpar oss mest. 

Vid ett tillfälle blir de tysta längre än tre sekunder. När de samtidigt måste andas. Då passar jag på att fråga ”När vi har gått härifrån och tystnaden har lagt sig, tror ni att ni kommer att känna att ni hanterade det här på ett bra sätt eller kommer ni ställa er frågan om ni kunde ha skött det snyggare?”. 

Där och då inser ägarinnan vad hon måste göra. Hon hävdar att vi ska betala hela hennes lunchomsättning och att hon ska ringa sin jurist”. Jag frågar ”Du menar hela er omsättning på 680 kronor (de hade sammanlagt 8 gäster)?” varpå Mrs Asia Rabies fräser ”Just det! Just det! Hela omsättningen!”. Jag svarar att ”Då tycker jag att du ringer din jurist. Jag har ett möte klockan 13.30 men jag kan stanna här och vänta på juristern i 50 minuter”. 

Sen fortsätter detta i ungefär samma spår tills vi gäster inser att de inte är värda energin, att Mr Asia Rabies inte kommer att låsa upp kassaapparten med sin viktiga nyckel (han gjorde en stor grej av Sin Nyckel) så jag lämnar Asia City på Sveavägen 88. 85 kronor fattigare men desto rikare på en riktigt obehaglig upplevelse. Tack snälla Mr & Mrs Asia Rabies from Hell, tack"

http://www.rejta.se/omdome/1347066/asia+city+restaurang+och+bar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar